Elin Berge är en prisbelönt dokumentärfotograf som använder kameran för att se och reflektera över samtida fenomen i vår verklighet.

”Jag upplevde att människorna jag fotograferade tog emot mig med stor öppenhet och värme. I det dagliga livet stöter de på omgivningens förutfattade meningar hela tiden. Men alla människor vill ju innerst inne bli sedda för de som de är, utan att bli bedömda. Den här kampanjen gav dem den möjligheten.”

www.elinberge.com

vilka är alla?

Under vintern 2017 besökte fotografen Elin Berge våra fyra organisationer. Hon fick möta personer som vi arbetar med i våra verksamheter, som bjöd in henne i sin vardag för att ni ska få möjlighet att förstå den. Det är människor på ett brett spektrum av utanförskap som vill visa upp sin verklighet, men också det stöd de får av civilsamhällets organisationer när samhället brister.

Genom att låta er träffa dem här hoppas vi ge förståelse för människorna bakom statistiken, och en vilja att förändra det som inte funderar för några av de allra svagaste grupperna i Sverige.

”När Gösta försvann så dog jag nästan själv. Förlorar jag det här kontraktet är det som att förlora Gösta igen.”

björne

Björne är uppväxt i Rågsved, ett av många områden i Stockholm som haft problem med utanförskap och utslagning redan från det byggdes år 1958.

Björne är hemlös. Han har levt ett liv med kriminalitet och droger sen ungdomen. Nu bor han i sin avlidne bror Göstas lägenhet, som han riskerar förlora då han inte står på kontraktet. Idag är han förtidspensionär och har med hjälp av Musketörerna i Rågsved rest sig trots allt han varit med om. För en tid sedan fick Björne en ADHD-diagnos. Den visar att det inte är missbruket i sig som ligger i botten utan ADHD. Han har hela livet själv­medicinerat i ett försök att hantera vardagen. En kamp han lever med varje dag.

Björne är volontär och hjälper andra ta sig upp och räta på ­ryggen för sig själva och samhället. Han försöker hålla sig undan de gamla polarna så gott det går. Han är kaninvakt åt sin styv­dotter som sitter i häkte, den förgyller hans dag även om han tycker den är världens tråkigaste husdjur.

tommy

Tommy är 64 år. Han förlorade både sin biologiska mamma och sin fostermamma i ung ålder och växte därför upp på barnhem. Han hamnade tidigt på gatan och blev beroende av droger och alkohol, och har som många andra suttit flera år av sitt liv i fängelse. Han har levt som hemlös men hyr nu ett källarförråd. Lunchen äter han på Convictus, efter en öl eller två på en bänk i Högdalen. Vid tvåtiden åker han hem. Tommy säger själv att han inte har några vänner, bara kompisar. Vänner, de där som bryr sig om en på riktigt, någon sådan upplever han inte att han har.

”Jag har inte haft någon fast punkt i livet, inte många som brytt sig om mig.”

”Vi kommer inte för att vi vill, utan för att vi måste. Om vi hade haft ett hus hade vi ­kommit med stor glädje, men nu har vi inte det. Om vi inte kommit hade vi jobbat i ­Rumänien, men lönerna är så låga att vi fått hålla på hela livet och ändå vara skuldsatta.”

familjen sorin

Familjen Sorin och Laura med dottern "Maria" (fingerat namn) och mormor Aura bor i husvagn vid Svenska kyrkan. De kom till Sverige för 8 år sedan, då det var svårt att få jobb i Rumänien då alla fabriker i deras hemstad Onesti, liten industristad, har lagt ner. I Sverige jobbar Sorin som trädgårdsarbetare och Laura säljer Faktum. "Maria" älskar sina Frost-kläder. Hon har sett filmen, och Elsa är favoriten.

”Jag är lika kär som från början, mer till och med. Man växer ju ihop, man anpassar sig till ­varandra och bildar en helhet.”

Mariana och Reijo

Mariana och Reijo har varit tillsammans i många år, och gått ­igenom mycket tillsammans. De har levt utanför samhället i hela sina vuxna liv, präglade av missbruk, kriminalitet och hemlöshet. Nu bor de tillsammans hemma hos Reijos mamma, som be­handlar Mariana som sin egen dotter.

Mariana har varit på många avgiftningar i livet, flera per år. Hon har diabetes och ADHD, och de hamnar bara i gamla ­hjulspår hela tiden. Men hon vill få hjälp. Men det blir svårt för Reijo är inte där just nu. Han ville tidigare bli hjälpt, men efter ­avslag på behandlingshem har den dörren stängts. Reijo har ­jobbat 1 år sammanlagt i sitt liv och har haft ­förtidspension sedan han var 18.

”Jag är rom. Från Rumänien. Lever i Sverige. Om jag hade varit kvar i Rumänien, vem vet, kanske jag hade varit en kriminell, en luffare. Men genom Pappa Sverige klarade jag mig. Det var inte så lätt. Och jag träffade också rätt människor. Tur har jag haft på ett sätt, men jag tror man skapar sin egen lycka.”

Marius

Marius kommer från Rumänien och går gymnasiet i Angered. Han är inneboende hos en kvinna i skärgården. 2007 kom han till Sverige och spelade musik på gatorna med sin pappa, han fick börja i svensk skola året därpå men blev utvisad 2012. Han mutade gräns­polisen och kom tillbaka till Göteborg ensam. Nu tar han studenten. Han lärt sig om sina rättigheter och hoppas kunna gå långt.

Luminitza

Luminitza är 22 år och kommer hit från Rumänien. Hon har följt med sin adoptivmamma hit som tigger i Sverige, men hon skäms för att hon gör det. Hon har kommit fram och tillbaka i tre år, och bor ibland på Convictus kvinnohärbärge när hon är här. Luminitza har haft ett jobb på Crossroads tidigare, och drömde om att bli psykolog, men nu vet hon inte längre. Hon vill hjälpa människor, alla människor. Det enda hon tänker på är att få ett nytt jobb, att få känna sig fri och självständig.

”Jag vill bara försöka få ett bättre liv.”

Maj-Britt

Maj-Britt är 70 år och en mycket ensam pensionär. Hon började besöka Öppen Gemenskap 2004. Då trodde hon inte att det var för alla, men nu har hon kommit dit nästan varje dag sen dess. Maj-Britt har jobbat 34 år i storkök på lasarettet och 4 år som ­hotellstäderska. Hon har svårt att få kompisar, och nu har hon bott ensam i nästan 40 år.

”Hela livet är orättvist tycker jag. En del säger att det sociala livet är det viktigaste som finns. Sitta hemma och se på TV, stänga in sig. Inte lever man länge av det.”

”Matte är mitt bästa ämne i skolan.”

"ROSA"

”Rosa” (fingerat namn) är 9 år och går på en skola i Göteborg. Hon kom till Sverige när hon var 5 år. Hon bor i en lägenhet ­tillsammans med andra utsatta EU-medborgare och efter skolan tar hon hand om en bebis till en annan familj.

Tobbe

Tobbe är 41 år och har haft en tuff uppväxt i Stockholms skärgård. Han är alkoholist, rotlös och rastlös. Tobbe har två sidor. Han kan sköta jobbet, och vissa arbetsgivare tror att han är städad, men så har de sett honom stryka runt i centrum med en öl. Ett tag såg han sig själv som en luffare. Att han valde ett aktivt utanförskap. Nu har han träffat en flickvän och jobbar för att bättra sig. Han vet vad han vill, att få bilda familj och så drömmer han om att bli hovslagare. Tobbe älskar djur.

”Jag tror jag ska bli en solskenshistoria. Att jag ska gå den där hovslagarutbildningen och måla den där perfekta tavlan.”